Status: Marathon

Proffs på vänta-i-bilen!

Under det här jävla härket till år (drygt) har jag tillbringat TIMMAR med att vänta i bilen. Jag har väntat i bilen under fotbollsmatcher, träningar, ridlektioner och sjukhusbesök. För att nämna några.

Och idag satt jag där igen. Efter att ha varit på väg att ställa in läkarbesöket då Maken knappt kunde ta sig upp ur sängen, än mindre ta sig ut till bilen, hamnade vi ändå där till slut. Idag krävdes tid, tålamod, mediciner och kryckor för att han ens skulle kunna ta sig två meter. Riktig jävla skit-dag med andra ord.

Men efter läkarbesöket kom i alla fall ett positivt besked, mitt i allt:

HAN ÄR INBOKAD FÖR AKUT-OPERATION REDAN NÄSTA VECKA!

Enligt läkaren var Makens situation "bland de värsta de hade sett". Och då är det alltså en ortopedisk rygg-klinik som träffar skadade ryggar hela dagarna. Så ni hajjar ju.

Så nu ska vi hålla ut och hoppas att vi får vara friska så att den här skiten kan få ett slut. För nu känns det nära. Och samtidigt så känns det som att det är ett helt marathon kvar...

♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡

Jag vill ju inte vara sån, men det känns som att när Maken väl blir sig själv igen, och livet i alla fall återgår till något som kanske inte är normalt, mitt i pandemin, men ändå mer normalt än nu, så kommer jag att klappa ihop. Jag hade verkligen inga reserver att ta av när allt gick åt helvete här i vintras, så risken är nog stor att något kommer att hända när jag väl slappnar av lite. Jag vet att det låter sjukt pessimistisk och så, och det är inte min mening, men det är känslan just nu.

Göran är mitt spirit-animal

😂😂😂😂😂😂😂😂😂😂