Där går en av de starkaste människor jag känner. Dottern var totalt livrädd när hon idag skulle lägga sig i det sterila rummet och åka in i Magnetkameran. Paniken när hon insåg att hon skulle ligga i en trång tunnel i 45 minuter var påtaglig. Men på något sätt lyckades hon låta bli att lyssna på panikens skrik i huvudet, och hon låg kvar. Stilla. Andades. Och stod emot varje impuls att avbryta.
Det var en känslomässigt utmattad tjej som klev ut i högsommarvärmen efter avslutad röntgen. Och hennes mamma och pappa var nog minst lika känslomässigt urlakade.
Mitt ♡ !
♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡
Samtidigt som vi var på Stora Sjukhuset var Sonen iväg på dag två av helgens tävling. Det hade inte gått riktigt lika bra idag som igår, men han har fortfarande presterat bättre än många andra i tävlingen. Just nu ligger han på 13:e plats av 70-ish tävlande, där bland annat EM-vinnare och VM-medaljörer ingår. Så jag kan ändå tycka att han är GRYM!
Efter den här långa, jobbiga dagen valde jag att göra en av Dotterns favoriträtter till middag - lövbiffspasta. Och senare på kvällen kom grannen över på lite vin. De har precis fått huset sålt - och det skulle vi fira, även om vi är jätteledsna att de ska lämna området.
Eftersom juli-värmen plötsligt gjorde bejublad comeback så satt vi ute på baksidan. Det var visserligen mörkare än i juli, men värmen var väl ungefär densamma skulle jag säga. :-)
♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar