Och för vissa... (Maken och barnen) så innebär det också att det snart är höstlov. Själv ska jag jobba nästa vecka. Men lite höstlovsfeeling blir det ju ändå i och med att jag slipper all skol-stress under veckan. Dessutom har jag sagt att jag inte tänker laga en enda middag under hela nästa vecka. :-)
I morse när jag lämnade barnen på skolan fick jag nya besked om att Dottern allt oftare får sina "blodsockerfall". Jag sätter "" eftersom läkaren var så tydlig med att det ABSOLUT INTE handlar om blodsockerfall. Även om alla hennes symptom ändå tyder på det... Men okej...
Så nu har vi bestämt att vi efter höstlovet ska ändra några rutiner för henne. Dels måste hon få i sig någon frukost hemma innan hon äter frukost på fritids. Det blir en utmaning, eftersom ungen inte klarar av att äta på morgonen... Sen kommer hon inte att ha frukt med sig längre, utan när det är fruktstund på förmiddagen så får hon äta en smörgås. Eller möjligen ett ägg. Förhoppningsvis hjälper det en del i alla fall. Annars är det nya tag och nya läkarbesök som behövs... :-(
Igår var det Internationella Nalledagen - visste ni det? Hur som helst, det firades på barnens fritids igår, då de hade drop-in-fika med Nalle-tema. De hade bakat pepparkakor i nalleformat, de hade sytt små nallar och de hade gjort en massa annat pyssel.
Det är himla mysigt när de gör sådana här aktiviteter på skolan tycker jag. :-)
Men hörrni - jag måste få berätta vad som hände igår när vi var i stallet!
Jag och mamman till en av de andra tjejerna i gruppen satt på läktaren och tittade på. Som vanligt. I famnen hade hon sin minsta tjej, ungefär 1,5 år gammal, och bredvid satt hennes äldsta - som går i Sonens klass och alltså är nio år. De satt och fikade lite, och helt plötsligt så sätter lill-tjejen i halsen! Och hon sätter det så illa så att hon verkligen inte får luft!
Mamman slänger ner ungen i knät och börjar dunka i ryggen så där som man lärt sig i teorin, och jag kastar mig ner under henne för att hjälpa till med att få ut det som sitter fast. Jag håller samtidigt också öga på andningen, för det kan ju inte mamman göra. "Andas hon?!?!" ropar mamman gång på gång, och jag får svara "NEJ!!!!"
Först var ungen alldeles knallröd i ansiktet, och sen blev hon blek. Fyfan....
Till slut lossnade den lilla biten som fastnat, ungen drog ett djupt andetag och började skrika i högan sky. Herregud vilket fantastiskt härligt ljud! Jag har ALDRIG njutit av bebisskrik så som jag gjorde då! Tyvärr svalde hon ner samma bit som fastnat, eftersom den kom UPP och inte UT, och då satte det sig i på tvären i matstrupen i stället, men det kom ju ändå upp med lite hostning/kräkning och utan att strypa luften.
Det var några riktigt skakiga minuter där innan allt blev bra igen!
På kvällen fick jag ett urgulligt sms från mamman, med en bild på en sovande liten en, där hon tackade för att jag hade varit där och hjälpt till. Jag kände själv att jag inte gjorde så mycket, men bara det faktum att hon inte var ensam var nog väldigt skönt.
Nu ska jag jobba på här i höstrusket. Jag unnade mig varm choklad idag, för övrigt. Det måste man göra ibland. Speciellt när det är mörkt, kallt, höst och lite allmänt deppigt.
KRAM!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar