Stelheten, smärtan och deppigheten - idag flödar positiviteten!! :-D

God Morgon!

Jag provar de här GoodLife-prylarna till frukost numera. En sån där står man sig på ganska länge faktiskt. Har provat olika smaker, och de flesta är faktiskt helt okej. De har alldeles för många varianter med lakrits dock, och dessa skyr jag ju som pesten såklart. Lakrits... vilket äckligt påfund...! 😜

Igår kväll var det fotbollsträning för Sonen igen, och det var ju som vanligt roligt och härligt att kolla på. Tills de avslutade träningen med att stretcha. Alltså MAJGADD vad stela alla ungarna är! De är ju för fan värre än JAG - och då är det illa! Jag är ju som bekant smidig som ett kylskåp, så ni kan ju fatta... Det var faktiskt rätt bedrövligt att se... Så Sonen har av mig fått i uppgift att stretcha varje kväll nu. Först blev han sur och grinig och tyckte att allting gjorde jätteont, men sen gick det lite bättre. Träna, nöta och bita ihop - en vardag för den som vill bli bättre på något, som jag brukar säga.

Sen gick jag och la mig ganska tidigt - halv tio tror jag klockan hann bli. Jag hade haft känningar i magen sedan jag åkte hem från jobbet ungefär och hade faktiskt petat i mig två Citodon under kvällen (inte samtidigt dock). Men det hjälpte inte. Attacken kom som ett oönskat jävla brev på posten... SATAN i helvete vad ont det gör när de kommer! Men igår försökte jag att bara andas mig igenom allting. Inte hyperventilera. Inte få panik. Det gick ganska bra. Tror jag. Jag inbillar mig det i alla fall, även om jag höll på att spy av smärtan ett par gånger.

Jag ville bara att Maken skulle ligga bredvid mig i sängen, för jag blir lite rädd när det händer. Två på varandra följande attacker, och sen gick det långsamt över. Sov sen helt utmattad nästan hela natten. Och i morse var jag trött i kroppen såklart, men värken var borta.

Det är så himla konstigt, det där. Vad ÄR det för något som händer när jag får så där ont? Det är ju över så fort också, så även om man skulle ringa sjukvården så hinner de inte göra något. Maken tyckte att de ska lägga in mig och vänta på en attack, men det kan ju ta månader. Senaste attacken av det här slaget måste ha varit i februari, för jag vill minnas att det var innan vi flyttade ner sovrummet till nedervåningen...? Men jag kan minnas fel...

Jaja... det där är ju en fjärt i rymden om man tänker på de hemska nyheter vi vaknade till i morse. Ännu fler döda i vad som verkar vara en terrorattack. Nu i Manchester. Och inte för att liv ska värderas olika, men när man attackerar ett ställe med överväldigande andel barn och ungdomar på, då är man lite, lite ondare. Tycker jag.

Nä. Jag är VÄÄÄÄÄLDIGT less på det här nu. Krigen. Terrorn. Miljöförstöringen. Den totala avsaknaden av medmänsklighet och respekt som genomlyser varenda hörn av vår planet. Vad håller vi människor på med? Vad är det för värld vi vill lämna efter oss till våra barn? Jag har aldrig någonsin ångrat att jag skaffade barn - de är mina absolut största kärlekar i livet - men hade man vetat då vad det är för skit vi håller på att bygga till dem, kanske man hade tänkt annorlunda? För att bespara DEM det här, menar jag? För jag är inte alls stolt över att vara människa idag. Inte ett dugg. Och det är riktigt deprimerande.

💗💗💗💗