Men är det så jävla konstigt då...?

Jag brukar säga att jag lever med en "waiting-for-the-other-shoe-to-drop"-inställning. Kort sagt - jag kan inte njuta fullt ut när saker och ting är bra, eftersom jag bara väntar på vad som ska gå åt helvete härnäst.

Det är ju, såklart, en ganska cynisk inställning, och en som kanske också gör att jag går miste om fina, roliga, härliga stunder i livet.

Men ärligt talat - hittills har jag ju inte haft fel.

Vi har haft många tuffa år sedan Makens olycka 1998, men såklart har vi hittat ett nytt normalläge så att det ändå funkar. Hyfsat. Men på senare år har det verkligen varit mycket skit. Mycket!

Men så i höstas bytte han jobb igen. Och han hittade ett ställe där han trivs jättebra. Han är så nöjd med bytet!

Och så har han fått ok på en operation i nacken, något som kan ge honom mycket av livet tillbaka.

Vi började känna oss lite som att NU vänder det! Vi började till och med känna oss så trygga och säkra att vi började skissa och planera för köksrenovering.

Och då sa hans rygg "I helvete heller!!!"

Så small det till. Det verkar vara ett nytt diskbråck - förutom det han ska få operera i nacken alltså.

Han kan inte sitta ordentligt. Han kan inte gå ordentligt. Han har svårt att resa sig upp när han ligger ner. Han kan knappt vända på sig, eller vrida sig. Han kan inte lyfta.

När han kom hem från jobbet idag fick jag gå ut och hjälpa honom ut ur bilen, för han kunde inte lösa det själv.

Så det är ett rejält bakslag, detta... På många sätt är vi tillbaka där vi var efter olyckan. Och nog för att jag sköter om det mesta vardagliga här hemma redan, men att behöva hjälpa till med det mest basala, är inte något jag behövt göra på länge. Men där är vi nu. Knyta skor. Dra på strumpor. Plocka upp saker. Lyfta upp. Stötta upp.

Och så undrar folk varför jag lever mitt liv med ett öga över axeln - i väntan på nästa katastrof...?

♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡