... ja precis! En gnutta själv-hat!
Så här: jag HATAR inte min kropp. Inte egentligen. Den har gett mig två helt fantastiska, friska och krya barn. Den har dessutom - i alla fall än så länge - låtit mig slippa slåss mot cancer, ALS och andra hemskheter.
Så egentligen är den ju rätt så awesome.
Men det är svårt att fokusera på just den biten när man ser sig själv i spegeln och inte känner igen sig. Under det här pandemi-året har jag skenat i vikt. Jag har, antagligen pga sömnbrist och stress, fått större påsar under ögonen och djupare rynkor i ansiktet. Jag var ingen smal skönhetsdrottning före pandemin heller, men på ett år har väldigt mycket hänt.
Bantar jag?
Nej. Jag bantar inte. Men jag försöker hålla efter vad jag äter så gott jag kan.
Äter jag bara nyttigt?
Nej. Men jag äter VERKLIGEN inte bara onyttigt. Jag äter mer nyttigt än onyttigt skulle jag säga. Men visst unnar jag mig saker ibland. Absolut. En måste ju leva med.
Tränar jag?
Nja. Både ock. Och med det menar jag att jag motionerar flera gånger i veckan, och kanske 2-3 gånger är det mer träning än motion (dvs t ex gymmet i stället för PW).
Så visst. Jag kan säkert banta bort en hel del. Men jag har gjort detta förr. Och det jag märker nu är att min kropp inte alls funkar som förr. Nu verkar ingenting hjälpa. Jag snarare går UPP i vikt ju mer jag försöker gå ner.
Så... ja... Jag vet inte vad jag ville säga med detta egentligen. Förmodligen ingenting... Jag är väl bara... jävligt, jävligt less... på det mesta..
2 kommentarer:
Under julen 2019, minnet är lite dimmigt men tror att det var på Annandagen då min man sedan sjutton år berättade att han köpt en ny lägenhet. Där tänkte han börja på ett nytt liv och det fanns ingen plats för mig i det livet. Han behövde andas och behövde frihet. En total chock för mig. Sedan kom pandemin, blev permitterad, insåg att jag inte hade råd att köpa ut hans andel ur huset.
Det var en lucka i golvet som öppnades under mig. Nu ett år senare så är jag förbannat trött på den här pandemin men har klarat mig så här långt och tänker inte ge upp.
Kroppen har fallerat lite men med hjälp av underkläder som pushar upp och pushar in så känns det ibland toppen mellan gråtattackerna.
Jag tror på framtiden och du kommer klara dig igenom det här också.
Kvinnor är starka!
Å herre... Fyfan...! Visst att en olycka sällan kommer ensam, men måste de komma i grupp för det?!
Jag önskar dig verkligen och innerligt all värme och all lycka - efter de smällarna är det ju fantastiskt att du ens står upp! Det ger alla oss andra styrka och hopp också!
Kram till dig!
Skicka en kommentar