Makens nya rygg-paj har skapat nya problem och orosmoln.
Dels är det ingen höjdare att se någon man älskar må så in i helvete dåligt som han gör.
Dels är det nu ÄNNU mer som faller på mig att hantera här hemma, eftersom han för närvarande är helt obrukbar, så att säga. Att han skulle behöva sköta om ens en endaste sak här hemma just nu är helt omöjligt - han kan ju för faan inte ens ta hand om sig själv!
Och dels är det oron över vad som ska hända nu. Ska han vara så här nu? Är detta den nya verkligheten vi har att förhålla oss till?
Tankarna snurrar. Magen knyter sig. Paniken lurar runt hörnet.
Förr i tiden, för länge sen, pratade jag alltid med Lilla Mamma när världen blev för mycket. Men hon har varit borta i snart tio år. Och trots att jag såklart har massor av fina vänner och t ex en fantastisk pappa, så känner jag mig ibland ensam. Som att jag inte har NÅGON att prata med.
Så kändes det idag. Och när jag satt där i bilen, på väg till jobbets lager söder om Söder, kände jag ett sånt starkt behov av att prata med Lilla Mamma om allt. Det var så starkt att jag tog upp telefonen och började bläddra i telefonboken efter hennes nummer. Och sen kom sanningen ikapp mig. Snabbt. Och brutalt. Och den slog mig så hårt att jag tappade andan.
Lilla Mamma...
Gud så jag saknar dig...!
♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar