Status

Idag har jag lyckats sätta ord på känslan. Jag har fått förklara för min familj att just nu klarar jag bara av att överblicka och planera kanske två timmar framåt. Inte mer. Då blir det för mycket och jag kan inte hantera det.

En kompis som hörde av sig och undrade hur det gick med allt ville hemskt gärna planera in en liten grillkväll längre fram när både läget och vädret är bättre. Jag blev såklart jätteglad - jag har som alla andra saknat att umgås med vänner - men samtidigt fick jag sån jävla stress och kände bara att jag orkade inte ens TÄNKA på det. Så jag fick säga det - att vi får ta det då. För just nu kan jag inte ens se det framför mig.

Så jag får göra så ett tag. Bara hantera det som ligger precis inom räckhåll framför mig. Annars går jag nog under här.

Förlåt för deppigt inlägg. Menar inte att vara deppig. Vill bara formulera vad jag kommit fram till, vilket i grunden är bra.

Ta han om er!

♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡