Så i morse fick de gå upp själva och sköta sig själva. Behövde man hjälp med något så fanns jag självklart där. Men man måste fråga. För jag höll mig på min kant.
Kan inte säga att humöret var speciellt mycket bättre faktiskt. Tonåringar will be tonåringar liksom.
Men sen kom det fram att Sonen mådde lite risigt och inte hade sovit så bra, vilket kanske spelade in på hans morgon i alla fall. Han hade reagerat på sprutan, viket inte är så förvånande. Han hade faktiskt lite feber till och med. Så han fick stanna hemma och vila.
Dotterns enda biverkning i morse var smärta i armen. Men på eftermiddagen när hon kom hem var hon jättetrött och lite småfebrig hon med.
Så vi får se om de blir hemma i morgon. Kanske, kanske inte.
Maken hade lördag idag efter att ha jobbat hela helgen. Tyvärr blev han väckt vid åtta då de ringde och frågade om han hade möjlighet att komma in och jobba ändå. Det är totalt manfall tydligen. Så han ställde upp och åkte in. Däremot är han hemma i morgon, eftersom han jobbat en hel vecka och går på natt-skift på fredag. Han behöver en dags vila då.
Det är verkligen kaaaaos där ute nu! Läste om kommunanställda administratörer som fått gå ut i förskolan för att täcka upp, och att 3.000 polisanställda (inkl. civila såklart) är hemma sjuka eller i karantän.
Asså... vill man se ett samhälle kollapsa så räcker det med att vara lite vaken de kommande veckorna känns det som. Självklart är det inte en permanent kollaps i ordets rätta bemärkelse, utan mer att vi kommer att få se och känna av hur sårbart allting är.
Hua! Vilken jävla tid vi lever i!
I torsdags när jag var i stallet pratade jag med Dotterns ridlärare och hon sa "vad glad man är ändå att man i början av pandemin inte fattade att det skulle hålla på så här länge - man hade ju gett upp direkt".
Så sant!
♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar