Status

När jag var yngre ville jag tatuera mig. Det är ju helt orimligt egentligen eftersom jag alltid varit rasande rädd för smärta. Men jag var ung och hade ännu inte upplevt

a) magkatarr-anfall med tillhörande svimning

b) värkar

c) njurstensanfall

Så what the hell visste jag om smärta liksom?!

Sen kunde jag inte bestämma mig för VAD jag ville tatuera. Det vet jag däremot nu. Men nu är jag för gammal, känner jag. Att tatuera sig nu, efter alla år, känns mer som ett desperat försök att jaga ikapp en ungdom som sprang ifrån mig.

Jag känner alltså bara så med mig själv. Inte andra i min ålder, eller till och med äldre, som tatuerar sig. De tycker jag bara är coola. Jag är medveten om det väldigt ologiska i detta, ja.

Men OM jag skulle tatuera mig nu så skulle jag tatuera in den här strofen från en låt av Matchbox 20.

Det är såklart svårt att förklara utan att bli alltför personlig, men jag har haft det lite jobbigt ett tag. Det har väl helt enkelt varit lite för mycket som under lite för lång tid byggt upp ett lite för högt tryck.

Men jag har idag ingen bra outlet för allt det där. Ingen naturlig plats att ventilera. Och det är inte för att jag inte har fina vänner som skulle lyssna tålmodigt i TIMMAR på mig och mina tankar, utan det är för att jag tycker att de är för nära.

Så i stället ventilerar jag inte alls.

Och det är kanske inte så bra?

Visst. Man kanske inte blir vad vi skulle kalla för galen, men man kanske heller inte mår sådär jättebra av det i längden?

Så. Jag kanske skulle slå till på en tatuering ändå?

♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡