============================================================

söndag 17 mars 2024

🎶 I'm a survivor 🎶

Såg ett klipp online - det snurrar ju så mycket klipp där ute - där man listade fem saker som kunde indikera att man är i s.k. "survival mode"

1. Du vaknar mellan 3 och 5 på natten. Det är den tiden då dina kortisolnivåer normalt är som lägst, men du har konstant hög nivå vilket gör att du vaknar den här tiden.

2. Du är konstant trött. Oavsett hur mycket du vilar eller hur lite du än får gjort så är du utmattad.

3. Du drar dig undan vänner och familj, isolerar dig och tappar kontakten med människor som betytt och betyder mycket för dig. 

4. Du har svårt att känna dig exalterad eller upprymd över saker.

5. Du är överkänslig och dina känslor bubblar ofta upp utan att du kan kontrollera dem.


Jamen det var ju 5 av 5 här dårå. 🙋‍♀️


Den största sorgen är att jag inte längre känner att jag orkar vara den drivande i alla relationer. I alla år har jag varit den som hållit kontakten, planerat, hört av mig och roddat. Både med mina syskon och med vänner. Men på sistone har jag känt att jag inte riktigt orkar. Och det känns sorgligt eftersom vi nu inte ses lika ofta längre. Det känns ju inte som att relationen är så viktig som jag tycker att den är, om jag alltid måste vara den som jagar. Nu är ju det en tolkning, jag fattar det. Det kan ju också vara så att man bara blivit väldigt bekväm i att slippa vara den drivande.


Jag har också svårt att se fram emot saker. Även om det rör sig om aldrig så roliga saker. Jag hamnar ofta i ett tänk att "wait for the other shoe go drop", dvs vad ska nu gå fel?
Vi planerar t ex att åka till USA i sommar. Hälsa på släkt, och förhoppningsvis heja på Sonen på disc-golf-tävling. Och även om det här ju är världens roligaste grej så känner jag mig bara överväldigad. Tänker på allt som måste fixas. Allt stök med att flyga till USA. Visum. Passkontroll. Jag vill bara springa.


Som sagt. Det här är ju bara baserat på saker jag sett och hört online, och det vet man ju att det ska man ju inte ta på 100% allvar. Men jag tyckte ändå att det fanns så slående likheter med hur jag känt på sistone.

Å andra sidan kanske allting bara handlar om att det är dags för klimakteriet....? 😅

☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆




☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆

Inga kommentarer: