☆ Inte okej ☆

Jag är inte lycklig.

Jag tror inte det i alla fall.

Jag är inte olycklig heller.

Jag har full koll på att jag har det jättebra. Att jag ska tacka högre makter för att vi är friska, har två fantastiska barn, att vi har jobb och pengar nog att leva ett gott men inte lyxigt liv, att vi har fina vänner och en kärleksfull storfamilj, att vi slipper leva i klimathot och krig.

Jag vet allt det där.

Och jag är tacksam varje dag.

Men är jag lycklig?

Vad ÄR ens lycklig?

Jag brukar tänka att senaste gången jag kan minnas att jag kände att jag var lycklig var Nyårsafton 2019. Jag minns det knivskarpt.

Vi har ju alltid haft det tufft med Makens smärtproblematik efter hans olycka och allt vad det inneburit, men på något sätt vande man sig. Men 2019 hade det varit 2-3 extra tuffa år då det kändes som allt gick fel håll. Inte bara hans situation, utan även min egen. Och det var turbulent på jobbsidan och problem i skolan. Jag var makalöst trött på allt strul och all jävla oro jag gick och bar på.

Men under slutet av 2019 hade i slla fall vissa saker börjat ramla på plats och på Nyårsafton såg jag faktiskt fram emot det nya året och vad det skulle kunna innebära. Jag var så jävla redo!

Sen kom 2020.

Och sen dess känns det som att jag trampat vatten för allt vad kroppen orkar för att med nöd och näppe hålla mig ovan vattenytan.

Det är inte bara pandemin. Det är allt som följt i dess fotspår. Människor är argare idag än på länge. Ledare är galnare. Samhället är kallare och pressen är högre. De som dukar under får duka under. Det finns ingen plats och ingen tid för dem ändå.

Så nej. Jag är inte lycklig.

Men jag hoppas kunna bli igen.

☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆