♡ Pjuh....! ♡

Fan. Att vara tonårsförälder är ingen picknick!

Nu har vi inte några jättestora problem med våra Kids - de har gett oss väldigt lite huvudbry genom åren, speciellt om vi jämför med hur många andra har haft det med sjukdomar, diagnoser och självskadebeteende. Men likväl behöver vi brottas med ganska typiska tonårs-saker såsom kompisgäng, skola, alkohol, mobbning och hormonkaos.

Min son har alltid haft bråttom att växa upp. Bli stor. Slå sig fri. Klara sig själv. Det handlar nog inte så mycket om oss som föräldrar utan mer om att han alltid velat gå sin egen väg. Hans approach till i princip allting är "Det löser sig." och jag känner ofta stress över det väldigt otydliga i ett sånt svar. Nu har han ju oftast rätt - det brukar lösa sig - men innan dess kan det vara lite svettigt för en overthinker till mor. Och när det löser sig, när han visat att han hade koll och att jag oroade mig i onödan, så får jag så dåligt samvete att jag ens tvivlade.

Min Dotter har inte kommit lika långt i frigörelsen ännu. Men där finns ju andra huvudbry. Tjejer är inte alltid snälla. Tjejer i grupp kan vara rent jävliga. Och tjejkompisar kan snabbt bytas till rena fiender. Det krävs inte mycket för att man ska bli föremål för andra tjejers skitsnack och falska ryktesspridning.

Hon har drabbats av detta sedan ett tag tillbaka och hon har försökt lösa det. Det har inte gått. Så här har hon valt att klippa. Men tyvärr har det inte funkat riktigt. Saken dras upp igen med jämna mellanrum. Andra dras in. Skitsnack sprids på nytt. Och sådär håller det på.

Jag upplevde själv väldigt mycket av den här tjejer-i-grupp-problematiken i mina tonår och jag blir så jävla ledsen när jag inser att nästa generation inte alls är bättre än vår. Det är samma skit fortfarande. Skillnaden nu är att på min tid fanns inte mobiler och inget Internet. När jag kom hem var jag i min fristad. Allt tystnade för en stund. Men idag kommer man inte undan på samma sätt.

Det är ingen picknick att vara tonårsförälder. Man navigerar konstant genom ett minfält av känslor och hormoner.

Överallt i dagens samhälle kastas skit på ungdomar. Jag förstår såklart att vi har ett JÄTTEPROBLEM med kriminella ungdomar. Men det har också blivit lite som så att ungdomar generellt nu nagelfars mer än någonsin.

Tagga ner! Ungdomar har alltid låtit och synts mycket. Världen har genom alla tider kretsat kring just dem. De har i generationer alltid vetat bäst. Det här är inget nytt. Men det verkar vuxna av idag ha glömt.

Om en ungdom bränner på med moppen sent på kvällen så gapas det "SKANDAL! DÅLIGT! VAD HÄNDER? VAR E FÖRÄLDRARNA?!" och som förälder vill man bara ropa tillbaka "HEMMA OCH GLÄDS ÅT ATT KIDSEN ÄR UTE OCH UPPLEVER SAMMA FRIHETSKÄNSLA OCH LYCKORUS SOM DU OCH JAG UPPLEVDE NÄR VI VAR 16 ÅR OCH KÖRDE MOPPE HEM FRÅN KOMPISEN ELLER DEJTEN! LUGNA NER DIG LITE VETTJA!"

Aja.

Det är som sagt mycket skit där ute. Det är det. Men jag känner ändå nånstans att

The Kids are alright.

♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡